Var och såg en lasershow idag! Wow va häftigt!
Man blir helt vilsen på ingen tid alls. I alla fall jag - nästan som en hare framför en bil på natten. Flämtande och hyperstressad av all trafik, alla människor och allt buller. Efter några timmar har hjärnan bedövats och man faller in i den allmänna stressen.
Alla springer
Utom tiggarna som hänger på sina platser, eller rättare sagt.. De byter lite så att det inte skall se för uppgjort ut
För övrigt är det jävligt svårt att hitta, ens med gps, eniro och google maps. Många vimsigheter och ganska många felåkningar på tunnelbanan innan jag kom tillrätta igen.
-När kommer du hem då?
-Venne
-Inte så sent va
-Närå
Det var de sista ord som växlades mellan min son och mig
Det var på morgonen och jag skulle åka och handla och gick in i ditt rum, ingen där...
Tankar - nej inte nu igen det går ju så bra nu men byttes i panik när ingen svarade.
Så ett telesamtal - De vet inte om han lever, han ligger på idrottsgatan i en lägenhet
Minns inget av bilfärden bara hur mitt hjärta slog och slog som om det ville spränga bröstet
6 lägenheter men ambulansen visste - högst upp. Om du sett mig ta de där trapporna Markus skulle du inte trott dina ögon
Ringer på första dörren och en berusad yngling viftar med en cigg - han ligger därinne
Du var varm - men jag såg ingen andning
Inte förrän personalen sa till mig att gå ner, förstod jag
eller kanske lite tidigare - de försökte öppna din mun men det gick inte.
Närmast förlamad gick jag ner
Din mamma var där och höll modet uppe - det kommer att bli bra ska du se.
Jag svarade inte
Några minuter senare kommer ambulanskillen ner
-Jag är hemskt ledsen men han har varit borta länge det finns inget vi kan göra
Ett par dygn senare sitter jag och skriver, bara för att inte förlora förståndet
Var inne i ditt rum nyss, i den största tystnaden jag någonsin hört. Och jag törs inte ens skrika för jag kommer inte kunna sluta. Så jag skriver, inte sådär värst genomtänkt men av ren förtvivlan.
Och mina tankar - sånt kan väl inte hända på en söndag heller -om jag inte hade somnat - om jag bara hade vaknat och gått för att säga gonatt om om om om om om om om om om om om om om om om om om Tänk om
Tänk alla dessa om som jag tänkt
De kom ner med dig för trappan, vi pratade sådär lågmält
Som man skall i dödens närhet.
Grabbarna från lägenheten släpades bort mellan stadiga poliser till förhör
Jag smekde din kind och dina ögonlock gled upp som för att se oss en gång till sen stängde jag dina vackra vackra ögon så du fick fortsätta sova
Man kunde inte se det på mig tror jag men i just den stunden gick jag sönder, genomgripande och totalt.
Så jag sitter här i det som var vårt hem - i den största tystnaden jag någonsin upplevt och jag försöker hitta skäl att andas ännu en gång och en gång till.
Människor hör av sig, stöttar och vill vill vill kunna hjälpa
men allting är så otroligt försent
Det sägs att det kommer att bli lättare och visst märker jag att det idag är lite bättre än igår ungefär som att man är nere 1000 meter under jord och någon tänder en tändsticka på ytan.
Kanske var det så för dig med Markus att det fanns något svart i dig
som ingen kunde nå - hur älskad du än var
Men det är inte det jag ska minnas
Jag tänker minnas när du kom hem i fredags i nya kläder, två meter längre än sist jag såg dig. Du var större än livet självt och strålande lycklig
Det jag har kvar nu är din fina rock och den största tystnaden i hela världen
Min son är död
